MyLifeOnMyOwnWay

Jag är så dum som tror att det kan bli som förr, att bara om jag kämpar så blir det bra igen. Men nej, det kommer aldrig bli det så varför slutar jag inte försöka leta efter ett mirakel? Varje natt ligger jag och tänker tillbaka eller på hur det hade sett ut idag om allt skulle vara okej.. Jag har börjat inse att mina önskningar aldrig kommer slå in men ändå kan jag inte sluta önska samma sak varje natt. Det är hemskt hur man påverkas av känslor, hur man förändras och glömmer att leva i nuet och umgås med sina vänner. Ist lever man i sina tankar och stänger ute världen och blir osynlig. Jag vill ta tag i livet, vara den glada, roliga tjejen som jag var när jag var 15 och trodde att jag aldrig skulle falla ner så långt. Jag vill klättra upp men för varje stag jag tar känns det som någon drar ner mig lika fort igen.. Jag har blivit för trött för att ens reagera, detta har blivit mitt nya jag och jag hatar det.

But its ironic because that's how I live my life. I smile on the outside, and everyone thinks I'm doing fine but I'm always dieing inside, always one step away from the edge you know? I can't be happy to be who I am because I don't know who I am anymore.